Little Eye Of Blue

Nu är det bara lite drygt en månad kvar för mig i Paris och känslorna flödar och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att hemresan närmar sig. Faktum är att jag tror att jag gör både och... Det ska bli så underbart skönt att äntligen få komma hem till de mina och den svenska landsbygden som står i blom. Jag ska sola och bada och bara softa och umgås med alla dem jag vet älskar mig i vått och torrt, men frågan är hur länge det dröjer innan jag blir rasklös... jag är ju van vid PARIS och allt vad det innebär... I paris är det aldrig tråkigt. Det är så fruktanvärt stort och man kan alltid se något nytt. Det är liv och rörelse och trots att jag var tveksam till en början, så trivs jag som fisken i vattnet...

I går hade jag värsta softdagen. Jag jobbade nästan INGENTING... Christophe (pappan) var hemma hela eftermiddagen. Jag lagade mat och vi åt tillsammans. Sen gick han iväg med Raphael till psykologen som han börjat gått till en gång i veckan och jag gick iväg med tvillingarna till deras kvarsittning. Sen var jag ledig i två timmar medan de var i skolan. Jag hämtade dem, vi gjorde lite läxor hemma och jag kunde gå redan vid halv sex!!! jag jobbar vanligtvis till åtta varje kväll... 

I morse berättade pojkarna att deras nya Au-pair kom igår... jag vet inte om jag fick ledigt på kvällen för att bli undanröjd? Jag har ju trots allt inte varit supernöjd med dem alla gånger och trots att jag känner mig väldigt mesig många gånger och önskar att jag kunde stå på mig mer, så har jag trots allt fått dem att förstå att jag inte finner mig i vad som helst från dem. Det kanske bara är mitt paranoida jag som spökar igen, men jag förstår inte att de inte sagt till mig att hon skulle komma förbi under kvällen... Det kanske blev väldigt impulsivt allting, om inte hade jag väldigt gärna velat träffa henne. Tror de verkligen att jag skulle skrämma bort henne genom att bara klaga på dem... att jag inte har ett gott ord att säga gällande dem... i så fall har de så fel... Jag är lika mån som föräldrarna att hon som placerar mig tar väl hand om pojkarna... de är mina små monster...

Jag kommer sakna dem så fruktansvärt... i morse när vi gick till skolan och de pratade på om den nya Au-pairen som är si och så, så sved det till lite inom mig och jag ville nästan bara gråta. jag ska snart åka hem och det kommer någon annan som ska ta hand om MINA pojkar. På samma sätt som jag hoppas att hon ska vara den bästa, så vill jag ändå inte att hon ska vara bättre än mig. Jag vill inte att pojkarna ska älska henne mer, än de älskar mig. Det känns lite själviskt... Det är mycket jag önskar att jag hade gjort annorlunda, jag vet bara inte hur... Nu när hemresan närmar sig, så undrar man om man inte hade kunnat gjort mer för de här pojkarna... Det är tre underbara pojkar, men med många problem. Jag önskar för deras skull att deras föräldrar kunde vara lite mer närvarande i deras liv. Det skulle de må bra utav...