Little Eye Of Blue

I fredags hade jag en riktigt hemsk dag... for forsta gangen sedan jag kom hit ville jag bara packa mitt pick och pack och dra hem igen, men an sa lange ar jag kvar... jag vet att vissa personer tycket jag ar dum som utsatter mig for det har slavyrket, nar det finns sa mycket annat man kan gora... men att lagga av ar for mig ett misslyckande, nagot som jag inte kanner att jag klarar av... den dar standiga stravan efter perfektion finns trots allt kvar dar nagonstanns djupt inom mig... sen skulle jag aldrig ha mage att prata med familjen och saga att jag inte vill stanna kvar, jag vill ju att de ska avguda mig och tycka att de har hittat en toppenbra au-pair och trots att pojkarna ar riktigt hemska manga stunder, sa alskar jag dem djupt anda och jag skulle sakna dem fruktansvart om jag atervande hem... jag hoppas och vill tro att den har familjen trots allt alskar och vill ha mig har, men ibland borjar jag tveka och det ar da man grips av den dar hemlangtan och kanslar att vara sa fruktansvart ensam har borta...

hela veckan, fran mandag till fredag var fylld av jobb och skola... sa narmar vi oss fredagen och linnea och jag planerar att bege oss till La fayette for att shoppa under dagen efter att vi lamnat barnen i skolan... dessvarre ringer Corinne mig nar jag ar pa vag hem igen och fragar om jag kan ga till skomakaren och laga hennes skor och sedan komma ivag med dem till hennes jobb, om skomakaren har mojlighet att laga dem under dagen... vanligtvis sager jag bara sjalvklart till allt de ber mig om, utan protester, trots att jag inom mig fragar, laga hennes skor ar verkligen det min arbetsuppgift som au-pair? det star i papperna att jag inte ska jobba som en staderska eller hembitrada, utan att passa barnen ar mitt jobb? dessutom har linnea och jag planerat det har ett langre tag och jag vill verkligen inte skippa alla mina planer, bara for att hon maste ha precis DE DAR skorna (nar hon har 50 par andra par skor dar hemma...) sa jag sager bara "jag ar ledsen, men jag och linnea har planerat att aka ivag till La Fayette under dagen och shoppa och ar det inte jatte viktigt med dina skor, sa kanner jag inte riktigt att jag kan gora det... hon sager att hon val far klara sig utan dem da och sen var det samtalet slut... jag var sa stolt over mig sjalv och jag flyger pa sma moln... jag sa faktiskt ifran...

en halvtimme senare ringer hon igen... hon har ju givetvis glomt sin plannbokk hemma ocksa... och DEN kan hon ju inte klara sig utan... jag sager att jag kan leta reda pa den pa en gang och gora ett stopp pa hennes jobb nar vi aker till La fayette... och hon lagger till, men da kanske du kan fixa mina skor och ta med dem ocksa... "jag ar ledsen, men jag skulle ju till La Fayette"... sen haller det pa sa dar tills hon helt enkelt fick sin vilja igenom... och hela min formiddag blev forstord... visserligen kunde de inte laga hennes skor dar, sa de fick hon inte, men det stor mig att man helt enkelt inte kan ta ett finkansligt, men klart nej pa allvar och sluta behandla mig som en passupp... 

corinne och christophe ar i bretange i helgen, sa jag skulle ta hand om pojkarna fredag till lordag, fram till dess att cristine (en annan barnvakt...) kom pa lordag morgon... sen efter det hade corinne bett mig att fraga henne vad hon vill ata med barnen, ga och handla det och sen aven komma tillbaka pa kvallen och hjalpa till med duscharna och maten, eftersom christine har jobbat hela veckan och ar valdigt trott... (har inte jag jobbat hela veckan och ar valdigt trott?) pojkarna ar allmant hemska pa fredagkvallen under de vanliga protesterna under laxlasandet och det hela slutar med att sara sitter gratandes i koket och tror att hon ska ga sonder... pojkarna fragar med jamna mellanrum om allt ar bra och jag sager bara nej... de ber tio tusen ganger om ursakt, men jag var fruktansvart ledsen... efter ett tag kanns det dock battre och jag bestammer mig for att laga mat och bara strunta i laxorna... vi tog det sista pa morgonen dagen efter... jag kan dock forsta dem... tre timmars laxlasning varje dag for en pojka pa nio ar ar hemsk... var tog vikten av att bara vara barn vagen och lekens stora betydelse i ett barns uppvaxt?

jobba som au-pair kan verkligen vara ett javla pissjobb, men senare pa kvallen nar pojkarna skulle ga och lagga sig och de pussade och kramade pa mig och sa hur mycket de tycker om mig, sa forstod jag anda vad jag gjorde har... livet har sina ljusa stunder med...

men i allmanhet sa hade jag en riktigt dalig dag...